Innan vi for iväg mot skola och lekis imorse så tänkte jag att jag skulle ta med kameran. Det brukar nämligen kunna vara ganska fint ute vid Hågadalen runt soluppgången. Men inte sjutton kom jag ihåg den när vi väl stack iväg. Naturligtvis blev det en ovanligt fin morgon. Likadant blev det på eftermiddagen. Jag tänkte på kameran när jag började plocka ihop grejerna som jag skulle ha med mig, men innan jag gått ut genom dörren hade jag förstås hunnit glömma bort allt vad kamera heter. Och naturligtvis blev det en jättefin solnedgång medan vi stod och väntade på bussen ute i Håga.
Vilket teflonminne. Det är väl ett under att jag hittills alltid fått med mig alla ungar dit och hem. Men det står väl inte på förrän de ringer från lekis någon dag och undrar om det verkligen var meningen att bara ta med ett av barnen...
