Kärlek på nätet

Så var det då min tur att skriva i Blogstafetten. Och ämnet jag blivit tilldelat av Annica är Kärlek på nätet.

Nu finns det ju flera sätt att avhandla ämnet, till exempel skulle jag ju kunna skriva om hur många träffar man får om man söker på ordet ”kärlek” på Google (ca: 5 070 000), eller kanske skriva något om alla dessa dating-sajter som finns på nätet, eller att man på Tradera nu kan delta i en auktion om 50 röda rosor och en kärleksförklaring som kommer att visas för 300 000 besökare, men jag väljer istället att skriva om något som ligger mig varmare om hjärtat. För när jag fick ämnet av Annica var min första tanke ”Vad passande!”. Häxan och jag brukar ju nämligen skylla hela våran relation och Herr Fiffigs och Prinsessans tillkomst på just Annica. Det kan kanske låta lite märkligt för de som inte har varit med från begynnelsen, så det är väl lika bra att jag tar det från början.

Allt började en dag för länge sedan då jag fortfarande bodde i Örebro med att jag, eller rättare sagt min dåvarande hemsida, blev tilldelad utmärkelsen ”Veckans Tigerlänk”. En länk som genererade en hel del nya besökare till sidan, bland dessa fanns en Uppsalabo som även hon varit örebroare en gång i tiden, nämligen Häxan. Tydligen blev hon så imponerad av hemsidan, eller om det kanske var fotografiet av mig (eller så var hon helt enkelt uttråkad och inte hade något bättre för sig), att hon inte kunde låta bli att skicka ett litet mejl där hon också passade på att nämna att även hon bott i Örebro en gång i tiden. Jag minns inte vad jag svarade, men efter någon dag eller två trillade det in ett nytt mejl. Exakt vad det var som gjorde det vet jag inte, men något i hennes mejl fick mig att inse att den där tjejen i Uppsala var ju en riktigt rolig och trevlig prick. Så mejlen blev fler och fler och längre och längre tills det en dag övergick till telefonsamtal istället, eller rättare sagt kompletterades med telefonen, för vi fortsatte ju även att mejla. Det fortsatte med så gott som dagliga samtal och när Häxan skulle till Örebro för att hälsa på släkten passade hon på att bjuda på middag.

Jag var väl lite smått nervös innan jag skulle ringa på dörren och hade jag bara haft lite klenare nerver än vad jag har så hade jag sprungit min väg direkt när hon öppnade dörren. För där stod hon med en stor förskärare i handen och såg alldeles vild ut och sa (exakt vad är jag inte helt säker på, jag var väl lite smått distraherad av vad jag såg) något i stil med ”Hej, kom in, du kan väl ta och sätta på riset!”. Behöver jag säga att jag inte vågade annat än att slänga mig över riset med decilitermåttet.

Under middagens gång fick jag förklaringen till den något vilda uppenbarelsen jag mött i dörren. Det visade sig att Häxan råkat ut för en del missöden under dagen som förstört tidsplaneringen totalt, så hon var lagom stressad när jag dök upp.

Det var någon gång under den här middagen det sa ”klick”, som man brukar säga. Innan hade jag väl inte riktigt vågat tänka i andra banor än att jag höll på att få en riktigt kär vän, även om jag innerst inne hoppades på mer. Jag ville helt enkelt inte skruva upp förväntningarna så pass att jag riskerade att bli ordentligt besviken. Men vi åt och pratade och drack vin och allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer övertygad om att det här var en tjej jag ville bli mer än vän med. Hon var ju precis lika trevlig och rolig ansikte mot ansikte som i telefon och mejl. Och att hon dessutom var riktigt snygg minskade ju inte heller intresset.

Efter middagen gick vi sedan vidare till krogen och tog en öl och fortsatte att prata tills det var dags att gå hem igen. Då hamnade vi åter igen i den lägenhet Häxan lånat över Örebrovistelsen och fastän det inte alls var planerat, och trots att jag råkat kalla henne vid fel efternamn och dessutom sagt fel ort när jag talade om hennes hem, lyckades jag bli kvar där tills efter frukost.

Dagen efter fick jag träffa Mr T för första gången när vi alla tre åkte och badade tillsammans. Sedan träffades vi även följande dag och vi fortsatte att träffas så ofta vi bara kunde, mestadels på helgerna då jag var ledig, men ibland även mitt i veckorna. Så fortsatte det och efter några månader var Herr Fiffig på väg. När han väl kom till världen var det dags för mig att bli Uppsalabo även jag. Sen dröjde det ju inte speciellt länge innan det var dags för Prinsessan att göra entré.

Ja, så kan det alltså gå. Det borde man väl kunna kallas för kärlek på nätet. För även om det inte var där det tog fyr på riktigt, så var det ju ändå på nätet vi lade den grund som gjorde kärleken möjlig.
Och just det, allt är Annicas fel. Det förstår ni väl nu?

Nu lämnar jag över stafettpinnen och ämnet "Mitt drömboende om jag fick välja var och hur och dessutom inreda det utan begränsningar" till Yukio. Lycka till!

Andra bloggar om: blogstafetten, kärlek på nätet