Livet är inte alltid svart eller vitt. Det finns inte alltid en fungerande lösning på ett problem. Ibland kan man lösa problem på rätt väg, och ibland inte. Ibland blir det diskussion om vad som är rätt lösning, och ibland är det rätt att välja fel väg för att lösa problemet...
Jag tänker på det jag skrev om att flytta på mobbarna istället för offren. Jag tror fortfarande att det kan vara rätt väg att gå, ibland. Andra (se kommentarerna till inlägget t.ex.) tycker annorlunda.
Låt mig berätta en historia...
Det var en gång en pojke, en ganska så kraftig pojke, som varje dag gick till skolan med en stor klump i magen. Varje dag fick pojken stå ut med att de andra barnen i klassen kallade honom Klotjohan, fetmaklumpen, tjockis eller kanske bullen. Varje dag blev grabben knuffad, slagen, snöpulad eller vald sist till brännbollslaget. Han hade dock en vän som han brukade umgås med. När han var med denna vän kände han sig ändå som en ganska normal kille, och lekte och berättade hemlisar, ända tills den dag då den så kallade vännen förklarade (samtidigt som ett par andra klasskamrater använde pojken som slagpåse) att han bara umgicks med pojken för att hans föräldrar tyckte att han skulle göra det.
Dag efter dag, år efter år, fortsatte det på samma sätt. Alltid var det samma person som "styrde" det gäng som gjorde livet surt för pojken, och han mer eller mindre lärde sig att acceptera läget. Han gömde sig förvisso i sitt rum och grät varje dag efter skolan, men han visste helt enkelt inte hur han skulle kunna ändra på situationen. Han funderade då och då på att ta upp det med sin mor, men kände på något konstigt sätt att hon kanske skulle lägga skulden på honom, och eftersom han inte ville att hans mor skulle blir arg, eller besviken, lät han helt enkelt bli att säga något. Pojkens föräldrar var skilda, så varannan helg var han hos sin far, och under ett av dessa tillfället bröt pojken ihop. Någon dag tidigare hade hela klassen varit i en annan skola, ett par kilometer ifrån hemskolan, för att titta på en teaterpjäs. Efter föreställning, då det var dags att promenera hem, hade så gott som alla i klassen gått en bit bakom pojken och kastat snöbollar och kallat honom för det ena värre än det andra hela vägen hem. Det var liksom mer än vad grabben klarade av, och tillslut var han tvungen att berätta för fadern vad som tyngde honom.
Fadern talade med skolan, som lovade att ta itu med situationen, och pojken kände för första gången lite hopp. Till en början, kanske en vecka eller så, så fungerade det bra. Kanske hade fröken talat med några föräldrar, eller så var det bara ren tur, för sedan fortsatte det som vanligt. Månad efter månad.
Det blev sommar och sedan vinter igen, och allt var som vanligt. Men så en dag, just som pojken fick sitt ansikte nertryckt i en snöhög och snö intryckt innanför jackan vid nacken, så kom pojken att tänka på att han faktiskt var väldigt stark jämfört med sina klasskamrater. Det var ingenting han funderat över tidigare, men just då kom insikten som en blixt från klar himmel - Han skulle faktiskt kunna slå tillbaka. Han lyfte ansiktet ur snön, vred sig helt om och tog tag i den plågoande som just snöpulat honom riktigt ordentligt. Sedan bankade han plågoandens ansikte ner i snön om och om igen och sa - "Om du rör mig igen så lovar jag att jag slår ihjäl dig".
Alla klasskamrater som stod i en halvcirkel runt omkring, och som sekunderna innan hade hejat på allt vad de orkade, tystnade plötsligt. Det blev så tyst att man, som man brukar säga, kunnat höra en nål falla till marken.
Efter den dagen vågade ingen röra pojken igen. Någon gång ibland kunde någon säga något mindre trevligt till pojken, men efter att ha fått en endaste blick tillbaka så tystnade de genast.
Kanske är historien om pojken sann. Kanske inte.
Kanske är fel lösning rätt ibland. Kanske inte.
Hur som helst så är det inte lätt att veta var som är rätt och vad som är fel.
Andra bloggar om: mobbning > Intressant?
