Nu har äntligen förkylningen kommit till det läge då jag inte lider så värst mycket av den mer än att näsan rinner och att jag hostar alldeles för mycket slem. Men det kan jag ju stå ut med. Bara jag slipper febern och den jobbiga värken i varenda muskel.
Jag har testat en ny taktik den här veckan. Istället för att ständigt gå och irritera mig på att snubbla över leksaker överallt, eller att det samlas högar med tvätt efter ungar som bara slänger av sig kläderna där de står innan de kliver i badet, jackor och skor som bara slängs på hallgolvet, och att det samlas högar av klippta papper efter pysselstunderna på vardagsrumsgolvet eller att det sprids ut disk lite här och var efter varenda mellanmål, vilket alla alltid tycks tycka är mitt jobb att ta hand om, så gjorde jag ett ryck häromdagen och försökte komma till en bra nivå. Dvs. ingen tvätt, inga utspridda skor och jackor, inget klippt papper, inga leksaker och ingen disk någonstans. Sedan har jag vart på alla direkt så fort de lämnat något efter sig på fel plats. Och det tycks fungera ganska så bra hittills. Tror jag i varje fall. Jag vet inte om de andra har märkt någon skillnad, för jag har ju inte hört något jubel över hur fint det är, men däremot en del gnäll över hur jobbig jag är. Men jag tycker i alla fall att det är trevligare så här...
Jag längtar lite till helgens 50-års-kalas som kommer att, till största delen, tillbringas i en gammal spårvagn som glider runt i huvudstaden. Det kommer nog att bli trevligt. Om inte annat blir det roligt att träffa farbror och kusin som jag träffar alldeles för sällan. Och ungarna kommer säkerligen att uppskatta det hela med tanke på hur mycket de har tjatat om det hela sen de fick reda på det.
Det ryktas om att jag skall agera hårfrisör snart. Så det är väl kanske dags att dra på sig plasthandskarna och sätta igång...
