Jo, jag lever fortfarande. Det är bara lusten att skriva som lyser med sin frånvaro.
Prinsessan är prickig sedan några dagar tillbaka. Det blev alltså hennes tur att få vattkoppor tillslut. Tyvärr så missade hon därmed träffen med blivande fröken i skolan idag, men henne har hon ju i och för sig träffat tidigare även om hon inte själv kommer ihåg vem det var nu, och dessutom så finns ju alltid möjligheten att ta en sväng till skolan och träffa fröken så fort vattkopporna slutat smitta.
Häxan ser man inte så mycket av längre, mer än det lilla av håret som sticker upp ovanför kanten på Barbara. Men det händer ju konstruktiva saker där bakom skärmen, så jag tänker inte klaga. Istället leker jag sekreterare ibland när det behövs skrivas ut en massa papper och så...
Kan också konstatera att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Istället kan det bli skit som innebär både ångest och frustration, men ibland, när det inte heller blir som man har tänkt sig, kan det också istället bli jättebra, även om det blir på ett annat sätt än vad man tänkt sig.
Livet är bra märkligt...
