Jag vill verkligen inte ha hund. De kan visserligen vara väldigt trevliga, hundarna alltså, för det har jag ju fått bevis på många gånger, men att skaffa hund på riktigt skulle jag aldrig vilja göra. Jag är helt enkelt ingen hundmänniska. Och jag vill inte känna mig tvingad att gå ut när det är riktigt busväder ute eller precis när favoritprogrammet är på tv. Och även om övriga familjen lovar och svär innan att de kommer att sköta allt promenerande så vet jag hur det blir. Jag har sett flera exempel på det i andra familjer. När väl favoritprogrammet är på tv och det är snöstorm ute så kan plötsligt ingen annan gå ut. Och då har man liksom inget val, om man vill bevara husfriden. Det är bara att gå ut...
Men det finns tydligen en bra kompromiss. Man blir dagmatte. Då kan man uppleva den trevliga biten med att ha hund, utan att bli totalt fast i alla måsten.
Idag ryckte jag in och tog en promenad med Bamse för att underlätta lite för Häxan. Och det var faktiskt helt OK. Han är ju världens snällaste hund. Och det som oroade mig mest innan - att han skulle börja skälla och dra vid åsynen av andra hundar - fanns ju inte ens på kartan. När vi mötte andra hundar så knallade han ju bara på, som om han inte ens såg att det fanns någon annan hund i närheten. Jag blev faktiskt riktigt imponerad.
Så, nu kan jag erkänna - Det kan faktiskt vara lite trevligt med hund - Om man slipper alla måsten...
